Bruksblitz i Uppland

Med en sällan sedd hastighet avverkades inte mindre än sju uppländska gods under en sällsynt fin söndag. Med sedvanlig espri diskuterades konst, kultur och framförallt arkitektur. Herresäten mättes upp och parker promenerades.

En kuriöst dyr blitzluncheon inmundigades på Österbyherrgård vars restauratör lämnade en del övrigt att önska när det gäller service.

Nedan en bildsvit från blitzen:

Sveaer egho konung at taka ok sva vraekae!

På gränsen mellan de uråldriga folklanden Tiundaland och Attundaland ligger Mora stenar. Denna mytomspunna plats i svensk historia var målet för söndagens blitz. Vid Mora sten hölls Mora ting, där de svenska kungarna valdes och hyllades under medeltiden. Särskilt lätt att hitta är den inte, då det endast rör sig av fragment av den ursprungliga stenen och skyltningen är så gott som obefintlig. Det är märkligt att en plats där så gott som alla sveakungar krönts innan Gustaf Wasa kan tillåtas vara så anonym och provinsiellt presenterad. Här några exempel på monarker som krönts på platsen.

Magnus Ladulås, vald år 1275,


Magnus Birgersson valdes år 1319 vid Mora sten, men han avrättades snart efter.


Magnus Eriksson, vald 1319


Håkan Magnusson, vald i februari 1362


Albrekt av Mecklenburg, vald i februari 1364


Erik av Pommern, vald den 23 juli 1396


Kristofer av Bayern, vald den 13 september 1441


Karl Knutsson (Bonde), vald den 28 juni 1448


Kristian I, vald den 2 juli 1457


Legenden säger att kung Gösta lät förstöra platsen för att befästa det nya arvsriket och sätta stopp för den svenska traditionen med folkvalda monarker i det svenska riket. Greppet var uppenbarligen effektivt, för det skulle dröja ända till 1800-talet och Jean Babtiste, innan Sverige åter fick en folkvald potentat på landets tron. Förstörelsen av stenen till trots; platsen har onekligen varit ett populärt resmål för kulturblitzare genom alla tider, här ett axplock:

Olaus Magnus, ca 1555

Erik Dahlbergh 1680-tal

Johannes Schefferus, ca 1675

Kulturblitz, 2010

Söndagsresa till Skebobruk

I slutet på riksväg 76, strax norr om Uppsala, ligger Skebobruk. Bruket grundades på 1400-talet, men nuvarande byggnader härstammar från 1700-talet. Förutom en trevlig herrgårdbyggnad finns ett tilltaget orangeri, ett bruksmuseum och en musiksalong som är väl värd en omväg.

I grevens tid

Slottet Brahehus, som länge var en avlägsen ruin på ett svårtillgängligt berg, är numera en populär rastplats vid E4. Det känns bekvämt för hugade bilister att hejda sig där och titta på utsikten, som är den ända anledningen till den stormaktstida ruinens existens. Slottet byggdes med oändlig möda av greve Per Brahe den yngre, som sett högt belägna riddarborgar i Tyskland och fick en lust att skaffa fram något liknande. Brahehus ligger utomordentligt utspekulerat på den bäst synliga klippan ovanför Vätternstranden med inkik genom långgatorna i Gränna stad och med fri sikt mot såväl Visingsborg på Visingsö samt Braheslottet Västanå på fastlandssidan söderut. 1647 stod det någorlunda färdigt, men altanen på taket läckte, och diverse arbeten pågick ännu tjugo år senare.

Till verklig användning kom slottet aldrig, då grevens första gemål som skulle ha fått det som ett slags residens om hon överlevde honom gick ur tiden redan 1650, och själv vistades Brahe allt oftare i den östra rikshalvan än i sitt Visingsborgska grevskap. Knappt var Brahe död förrän slottet drogs in till staten, som inte visste så noga vad den skulle ha byggnaden till. Brahehus stod alltså tomt under sitt tjärade spåntak tills dess att elden kom lös i Gränna 1708 och flagor av brinnade halm fann vägen upp till slottet på berget. Det måste ha blåst bra den dagen för konterfejaren Johan Werners väggmålningar med motiv från Ovidius metamorfoser har ingen sett sedan dess, men några extriörbilder av slottet i all dess prakt finns bland teckningarna till Sueciaverket.

Lördagsrendezvous med rikskanslern

I Jäders kyrka, strax ostnordost om Eskilstuna vilar Sveriges störste statsman Axel Oxenstierna. Oxenstiernska gravvalvet är placerat under kyrkans huvudkor i öster och tillkom år 1643-1644. Själva kyrkan är uppförd i praktfull renässansstil med några kompletteringar av den notoriske arkitekturförbättraren Helgo Zettervall på 1880-talet.

Strax intill kyrkan kan man även återfinna resterna av en så kallad tiondelada, ett intressant minne från den gruvliga tid då staten krävde in en tiondel av böndernas årliga skörd i skatt.

"Gud dundrar med sitt dunder grufweliga" konstaterar en sirligt utförd tavla inne kyrkan. Tavlan är krönt med vad som verkar vara de förbrända resterna av en hatt. Minnesmärket vittnar om det hemska åskovädret 1694 då en stackars man expedierades som hastigast av en välriktad blixt. Gud tar och han ger...

En av Axel Oxenstiernornas kanske mer okända färdigheter var att aldrig avsluta ett påbörjat husbygge. När den mäktige rikskanslern förlänades Fiholmsslott år 1617 anlitades Nicodemus Tessin d.ä för att rita på ett passande adelsboning. Tjugofem år senare kunde en nöjd Oxenstierna visa upp två ståtliga flyglar i fransk-holländsk renässansstil för vänner och bekanta. De blygsamma flyglarnas storlek fick dock Axels son att likna dem vid de sydtyska hölador som han sett på kontinenten. En förnärmad fader undrade då om inte sonen kunde ta på sig att uppföra fähuset, dvs corp de logiet. Den anmärkningsvärt långa byggtiden får ses mot bakgrund av Oxenstiernas motvilja mot stora och kostsamma skrytbyggen i stil med Wrangels Skokloster och de la Gardies Makalös.

Under mycket huvudkli, motvilja och allmänt gny anlitades under senhösten 1642 riddarhusarkitekten Simon de la Vallée för att skissa upp ritningarna för huvudbyggnaden. Planerna fick lämpligt nog avbrytas i all hast då den franske arkitekten efter ett vansinnesutbrott i Stockholm blivit nerstucken av en förnärmad Erik Oxenstierna. En lättad rikskansler kunde därmed återgå till statsangelägenheterna och definitivt skrinlägga de kostsamma slottsplanerna. Då ingen av Oxenstiernas söner överlevde fadern kom aldrig någon huvudbyggnad att uppföras på Fiholm. Kvar i det sörmländska lanskapet finns därför en jättelik fundamentgrop och ett par alltmer eftersatta och vittrande flygelbyggnader.

Erik Dahlbergh har i ett vackert Sueciastick illustrerat hur praktfullt Fiholm var tänkt att te sig med huvudbyggnad, flyglar och sjögård. Konungens framsynte arkitekt har även moderniserat flyglarna med det för den karolinskatiden obligatoriska säteritaket.

Påskblitz i Uppland

I detta lilla hus på Vira bruk tillverkades med kungligt ensamprivilegium större delen av den svenska arméns värjor och andra hugg-och stickvapen under stormaktstiden. Värjorna från Vira klassas än i dag som världshistoriens bästa serietillverkade blankvapen. En otrolig prestation med tanke på att armén beställde över 300 000 värjor av enbart modell m1685 under stormaktstidens sista 35 år.

Finsta gård. Heliga Birgittas födelseplats enligt Norrtälje kommun. Framför huset finns två märkliga stenformationer som historiker i olika tider pekat ut som platsen för Birgittas himmelska uppenbarelser. Moderna historiker har dock visat att Birgitta omöjligt kan ha varit född på gården då denna vid tiden för hennes födsel avyttrats av familjen. Men Norrtälje kommun vägrar ge upp.

Finsta kyrka

Ekebyholm finns avbildat i Dahlberghs Suecia

och har tillhört ätterna Oxenstierna och Horn sedan urminnes tid. Slottet ägs numera av ett kristet samfund och härbärgerar ett lantbruksinternat. Särskilt praktfull är den kilometerlånga ek-allé som leder till fram till huvudbyggnaden österifrån.

Den sägensomspunna Jarlabanke, vår historias kanske främste skrävlare, låter här meddela:

"Jarlabanke lät resa denna sten efter sig, medan han levde. Han ägde ensam hela Täby. Gud hjälpe hans själ."

"Jarlabanke lät resa denna sten efter sig, medan han levde. Och han gjorde denna tingsplats, och ensam ägde han hela detta hundare."

Vår man på Vallentuna kyrkogård... och hans trenne hustrur. En tidlös klassiker.

Vallentuna kyrka. Gravkoret till höger i bild byggdes åt krigarätten Klingspor och rymmer 23 kistor.

Skåne 2007. Ett snabbreferat.