Slottet Brahehus, som länge var en avlägsen ruin på ett svårtillgängligt berg, är numera en populär rastplats vid E4. Det känns bekvämt för hugade bilister att hejda sig där och titta på utsikten, som är den ända anledningen till den stormaktstida ruinens existens. Slottet byggdes med oändlig möda av greve Per Brahe den yngre, som sett högt belägna riddarborgar i Tyskland och fick en lust att skaffa fram något liknande. Brahehus ligger utomordentligt utspekulerat på den bäst synliga klippan ovanför Vätternstranden med inkik genom långgatorna i Gränna stad och med fri sikt mot såväl Visingsborg på Visingsö samt Braheslottet Västanå på fastlandssidan söderut. 1647 stod det någorlunda färdigt, men altanen på taket läckte, och diverse arbeten pågick ännu tjugo år senare.
Till verklig användning kom slottet aldrig, då grevens första gemål som skulle ha fått det som ett slags residens om hon överlevde honom gick ur tiden redan 1650, och själv vistades Brahe allt oftare i den östra rikshalvan än i sitt Visingsborgska grevskap. Knappt var Brahe död förrän slottet drogs in till staten, som inte visste så noga vad den skulle ha byggnaden till. Brahehus stod alltså tomt under sitt tjärade spåntak tills dess att elden kom lös i Gränna 1708 och flagor av brinnade halm fann vägen upp till slottet på berget. Det måste ha blåst bra den dagen för konterfejaren Johan Werners väggmålningar med motiv från Ovidius metamorfoser har ingen sett sedan dess, men några extriörbilder av slottet i all dess prakt finns bland teckningarna till Sueciaverket.
